Jag har aldrig suttit i fyllecell hela mitt liv, inte ens blivit utslängd från någon krog. Rund under fötterna har jag definitivt varit, men alltid kunnat ta vara på mig själv och andra.
I förra veckan såg jag matchen mellan IFK - Kalmar. På plats. Har vip-biljetter av någon anledning och drar en och annan starköl i baren. Tre-fyra kanske.
Går sedan därifrån.

På vägen hem köper jag en kvällstidning, och bestämmer för att läsa den i gröngräset någonstans. Det blir i stigbergsliden, sätter mig utanför staketet på en bergsavsats och dricker en folkis, läser min kvällstidning och dinglar med benen över Oscarsliden.
Några tjejer sticker ut huvudet ur fönstret på hyreshuset intill, frågar om jag skall hoppa. Jag skojar glatt tillbaka, vinkar avvärjande.
Sedan går jag tillbaka, klättrar över staketet, och mot gatan igen.

Plötsligt i gränden, på väg ut mot Karl-Johansgatan kommer en polisbil i full karriär mot mig, tvärbromsar. Ut kommer två poliser med ficklampor i högsta hugg. Lyser mig i ansiktet. Värsta pådraget. Frågar vad jag håller på med, eller dylikt. Vem jag är. Jag har vid tillfället ingen legitimation på mig, jag räcker fram ett kontokort, och ett gammalt csn-kort som visserligen gått ut, men som fanns liggande i jackfickan. Det här gäller inte, fick jag till svar. Har du någon riktig legitimation?

Nej, tyvärr, var svaret. Är man skyldig att bära legitimation i landet Sverige, frågade jag, lite dumt. Jag är en vit man, med jobb. Är inte van vid sådana frågor. Sedan frågade jag vad det handlade om, har det hänt något. Var det det att jag klättrade över ett staket och satt i gröngräset? Drack en folköl?
Inget svar.

Den ene polisen, en manlig (det var en man och en kvinna) frågade mig mer om mina personuppgifter. Jag gav mitt personnummer, adressuppgifter, osv.
Sedan frågar polismannen om vem min mamma är, vem min pappa är. Dylikt. Vidare om jag har något straffregister. Jag svarar nej, eller tja, kommer på att jag cyklat på trottoaren en gång för fem år sedan, fått böter. Han bekräftar detta med en nickning.

Trots detta ger han sig inte, han står i kontakt med nattbefäl eller dylikt i telefonen, vill veta med vem min far har barn med, förutom de som är mina helsyskon. Ställer likadana frågor om min mor. Vidare om exakt när de är födda, vilket årtal och dyliky, vad deras mödrar heter. Till sist lackar jag ur, snäser att det har du fan inte med att göra. Dumt, troligen.

Det slutar med att polisfan LOB-ar mig, i brist på annat eller något. Min identifikation är ju redan bekräftad och jag är ju tydligen inte misstänkt för något brott. Säger han då. Eller, det är lite otydligt.
Jag frågade om det var tjejerna som ringt, de som stuckit ut huvudet och frågat om jag skulle ta livet av mig. Nekande svar.

Nåväl, jag får åka snutbil. Vid det här laget ångrar jag grundligt min kommentar om att de inte har med att göra med vem min pappa knullat genom sina dar, ber om ursäkt. Ber att få åka hem, erbjuder telefonnummer till mina föräldrar, guvetvad. Sade att jag bråkat med min flickvän och varit upprörd (har ingen flickvän)

Han kom av sig lite här, blev lite mänsklig. Jag frågade hur länge jag skulle behöva stanna. Han sa att det var 6+2, vad det nu innebar. Men sex timmar var vad jag tror att det handlade om. Frågade om det kunde gå fortare. Kanske, sade han. Jag ville bara komma därifrån.

Sedan travade in där, må amilogatan (amino?) i Mölndal, jag flankerad av två snutar vid varje arm. Vad tror de, herregud, att jag skall börja slåss?
Kommer in, blir avtvingad skor och allt. Jag tror till och med att de tar fingeravtryck och fotavtryck, men det är lite suddigt där, mycket som händer.
Sedan blir jag inkastad i en cell.

Hade jag varit full hade jag säkert varit glad över någonstans att däcka. En madrass med galon? Ett hårt betonggolv? Cosy! Jag hade somnat på fläcken.
Problemet var bara att jag var nykter, inte spik nykter, men helt klar.
Och tillika svinförbannad över denna oförätt som drabbat mig. Jag är en vit man, jag tjänar fan mer än vad du gör, pojkvasker! Fånga en rånare istället!

Jag kan inte sova ett smack, tillråga på allt är jag jättepigg av allt adrenalin som gått rakt i huvudet. Kräver en mugg för jag är törstig, vill ha en filt. Får allt utlovat, tio minuter. Får muggen, dricker kopiöst ur kranen (törstig). Filten ser jag inte röken av. Påpekar detta, ringer på vakten, kräver. Inte smart.
Sedan blir jag pissnödig.

Jag vet inte hur många som suttit i fyllecell här, men det finns en toalett i varje cell (i alla fall där jag var) men den är stängd, man får be vakten att låsa upp. De kanske de inte känner för att göra just då..

Jag trycker på vakten igen, påkallar uppmärksamheten. Jag är pissnödig, kan jag få pissa liksom. Äntligen kommer det någon. Öppnar toan, utifrån. Går in. Gör vad jag skall göra. Sitter på golvet lite, ett tag. Fem minuter. Begrundar vad fan som hänt.
Efter ett tag kommer två vakter instormande, med handskar. Undrar vad jag gör där, frågar vad jag gjort. Är du dum i huvudet, frågar jag, det är väl helt uppenbart! Man kan inte ens spola på dessa toaletter, jag gissar att det beror på att man tar in kokainsmugglare och dylikt. Bara en gissning, dock.

Jag blir utkörd, och sedan STÄNGER de toan igen. Jag får inte ens gå in på toan igen själv, jag kan väl dränka mig i mitt eget piss kan jag tänka.

Jag är ju helt i olag nu, oerhört upprörd. Hade jag väl varit packad så hade jag ju kunnat däcka i alla fall, kan ni inte ge mig några beslagtagna varor åtminstone. Ringer på vakten, vill ringa. Jag var i kontakt med personer precis innan jag blev insydd, de var säkert jätteoroliga. Kunde jag inte få ringa? Och om inte, kunde de inte ringa själva?

Svar nej, jag fick svaret att du får vänta. Spelar ingen roll om folk trott att du är död, hon kan vänta.
Säger att jag har medicin hemma som jag måste ha, påstår att jag är epileptiker. Har depression. Inget svar Inger svarar på något tillrop, den jävla klockan som man ringer på tutar tills den får svar i vakten, vilket det inte får. Ingen svarar, här kan jag ligga död med min t-shirt inkörd i munnen, i bästa fall kommer någon och tittar till mig när rigor mortis precis har inträtt.
Får panik.

Jag har varit instängd förrut, under mer olyckliga omständigheter. Way back. Nog om detta. Får totalpanik, ångestattacker, slår på dörrar och vrålar. Ringer på vaktklockan. Ingen kommer. Sedan kommer någon efter en timme, jag sätter händerna bakom ryggen och vänder mig mot luckan, för att han skall fatta att jag hellre ligger inspärrad på psyket hellre än att vara instängd.
Får verkligen panik. Vrålar om epilepsitabletter (det enda akuta jag kan komma på). Jag frågar när jag kommer ut. Hon säger: Om en timme.
Jag lugnar ned mig. Okej, en timme kan jag väl fixa. Då vet jag vad klockan är åtminstone. Det är vidrigt för en normal och frisk människa att inte ha någon tidsuppfattning, inte ha någon tillgång till klocka, Utan få be sig till det. Jag kunde ringa vakten, bara för att veta vad klockan var. Inget svar i och för sig.

Jag väntar, räknar stegen jag tar i rummet, försöker indela tillvaron. Jag förstod monte cristo helt plötsligt, fast han var lite tuffare än jag. Tänkte hur mycket jag skulle berätta för alla jag älskade, hur mycket jag höll av dem.
Mer panik. Drog av mig t-shirten och stoppade in den i munnen, lade mig mitt på golvet. Tänkte att de hade en kamera i de där gallerförsedda rökvarnarna de har i taket, eller var det nu är.

Nu kommer de se att jag är död och försöker ta livet av mig! De kommer bära ut mig, eller åtminstone låta mig få se en obducent. Tänkte att jag skulle spela död på något sätt. Inget resultat.
Sidospår: Vad hade hänt om jag faktiskt ville ta livet av mig? Ingen tittade ju till mig på säkert en timme! Jag hade lätt kunnat ta livet av mig. Lätt!
Konstigt att folk dör i häkten.

Till slut hör jag att det börjar rassla i låsen. Jag hör "vakna!" runt omkring mig. Var är jag. Du är hos polisen, i Mölndal. Dylikt. Får man frukost nu?
Jag kom sist i hela korridoren, trots att jag kom in först, och helt avgjort var helt spik nykter och inte sov ett smack på hela natten. Och resonerade fullt och klart med vakthavande att jag bara ville gå hem och sedan gå till jobbet, att jag bad om ursäkt för att jag hade fräckheten att få ett få ett klaustrofobianfall med medhörande panikattack, och dessutom hade mage att vilja meddela en anhörig att jag levde.